På tur genom Skarvheimen och Jotunheimen

Jag har inte varit så produktiv på denna sida under det senaste året vilket beror på att jag skrivit en bok som kom ut i december förra året. Den handlar om turskidåkning i svenska fjällen varför de senaste årens turer enbart förlagts till våra fjäll med undantag från ett par utsvävningar vid gränsen mot Norge. Därför kunde jag denna vinter skida precis var jag ville.

Prolog

Allt började med att SJ hade rea på tågbiljetter varför jag knep fyra biljetter till Oslo för 72 kr styck fredagen innan påskveckan. Utifrån det skramlade jag ihop ett gäng som ville med och i januari samlades fem personer inklusive mig själv i min lägenhet för att göra upp en plan.

Det visade sig vara lättare sagt än gjort – det fanns för många alternativ! Skulle vi ge oss ut på Hardangervidda? Eller kanske Jotunheimen? Vi skissade fram flera möjliga turer men tidigt insåg vi hur komplicerat det verkade vara att ta sig till flera av dessa områden. Var vägarna stängda eller öppna? Fanns det kollektivtrafik eller inte? Frågorna blev bara fler och fler desto djupare vi surfade på DNT:s hemsidor.

Vi upptäckte tidigt att enklaste angreppspunkten var Finse, dit det går tåg flera gånger om dagen. Därifrån kan man genomföra turer söderut mot Hardangervidda eller åt nordost genom Skarvheimen, i riktning mot Jotunheimen.

I Norge har DNT ett stort rutnät med stugor (hytter) som antingen är obetjent, selvbetjent eller betjent. Det innebär att den första och andra typen är som en svensk fjällstuga men att den senare också har ett litet proviantlager med konserver och torrvaror man kan plocka på sig och därefter betala för sig i deras app. Betjent däremot, liknar våra fjällstationer med skillnaden att det inte finns något självhushållskök utan istället ingår trerätters samt frukostbuffé där du kan göra din egen lunch. Skillnaden i pris är rätt stor: 340 NOK för de som är o- eller selvbetjent och cirka 1200 NOK för betjent. Eftersom vi inte badar i oljepengar var vi därför måna om att försöka bo så många nätter som möjligt i selvbetjenta stugor.

Efter första träffen blev vi inte så mycket klokare utan vi fick boka in en ny träff några veckor senare. Nu hade gruppen krympt till fyra personer och en tur började utkristallisera sig. En tur där vi försökte plocka russinen ur flera kakor. Dels bekvämligheten med tåget till Finse och dels möjligheten att även klämma in Jotunheimen under andra halvan av turen. Den stora frågan var bara hur långt vi skulle orka ta oss per dag – avståndet mellan stugorna är, likt de svenska fjällen, anpassade för en dagsetapp sommartid, alltså cirka 15 km. På skidor är det vanligtvis alldeles för kort, samtidigt som den dubbla längden är i längsta laget. Eftersom vi inte visste hur det skulle gå bestämde vi oss för att inte boka några boenden utan enbart förlita oss på drop-in och hoppas det skulle finnas plats för oss. Det enda stället vi bokade in oss på var Finsehytta första natten. Vi hade dock gjort upp en glädjeplan där vi skulle orka skida två etapper de inledande tre dagarna för att relativt snabbt ta oss till Tyinkrysset där skjuts i form av buss samt beltebil (en slags jättesnöskoter) väntade på oss för att ta oss till Fondsbu och södra delen av Jotunheimen. Därefter skulle vi spendera några dagar till genom fjällområdet och avsluta öster om Glitterheim.

När tåget avgick 07:33 på fredagen hade gruppen nu, på grund av störiga högskolor med obligatorisk närvaro under påskveckan(?!), decimerats till tre personer: jag, Erik och Richard. Själv hade jag brottats med en över månad lång säsongsinfluensa och var i riktigt usel form och lagom till att Richard anlänt Centralen insåg han att främre delen av sulan till en av hans pjäxor helt släppt taget. Hur ska det här gå?

Det visade sig varken vara trasiga pjäxor eller dålig form som skulle få oss på fall, men mer om det senare. Erik sprang och köpte superlim på stationen och under tågresan mot Oslo försökte vi laga pjäxan – förgäves. Det hade nog krävts en ordentlig skomakare för att lyckas. Så istället började vi söka efter affärer i Oslo som hade pjäxor inne i Richards storlek. Om tåget var i tid hade vi en timme innan nästa skulle avgå mot vår slutdestination Finse. Till slut hittade jag ett par på rea hos XXL som låg bara ett par hundra meter från centralstationen. Richard ringde och bad dem lägga undan fjellstøvlarna som det tydligen heter på norsk. Och yes, tåget var i tid och pjäxorna passade! De halvtrasiga pjäxorna lämnade han in i DNT-butikken tvärs över gatan för upphämtning vid annat tillfälle.

Kvart i sju var vi framme i Finse som ligger på 1200 meters höjd. En kort tur på skidorna bort till Finsehytta där middagen redan var igång. Det bjöds på soppa, lasagne och glass i en stor matsal, lite skolbespisningsvibb över det hela.

Finse – Kongshelleren, 30 km

Dagen därpå var det så dags att ge sig av på riktigt. Vi skulle försöka skida helavägen till Kongshelleren via Geiterygghytta, cirka 3 mil bort och totalt cirka 1000 meters stigning. Första sex kilometerna bestod av en konstant stigning på omkring 300 meter innan det skulle bära utför igen. Kroppen min var fortfarande rejält medtagen från flunsan och utan träning på sex veckor märks sånt i flåset. Erik och Richard var däremot starka och det var inte förrän det började svindla utför ner mot Sådedalen som jag inte längre var ett sänke. Utförsåkning kräver mindre flås utan desto mer teknik.

Under hela dagen hade vi vinden i ryggen (faktum är att den låg i ryggen under nästan hela veckan!) och vi förundrades över alla som valt att gå leden i motsatt riktning med tanke på att vindarna allt som oftast kommer från sydväst. Solen kikade fram då och då – det var med andra ord utmärkt vinterväder!

Vi anlände Geiterygghytta vid lunch och intog vår matsäck i en snödriva framför entrén – ingen medhavd mat inomhus i en betjent hytta! Eftersom vi fortfarande kände oss relativt starka, bestämde vi oss att hålla oss till vår plan och fortsätta mot Kongshelleren. Leden vek av åt norr och till en början ganska brant. Inte så att det krävdes stighudar utan mer en sugande stigning som aldrig tog slut. Väl uppe på toppen bar det av utför direkt och i nedförsbacken såg vi nästa rejäla stigning vi skulle ta förbi Bolhovd.

Efter nästa krön började jag bli riktigt trött och sliten i leder och muskler. Det här var verkligen en chock för kroppen! Efter Bolhovd återstod drygt sex kilometer av relativt flack terräng innan vi till slut kom fram till Kongshelleren. På platsen finns två stugor, där vi haffade ett rum i huvudbyggnaden. Till middag blev det Bacalao från walk in-butiken.

Kongshelleren – Bjordalsbu, 32 km

Sega och stela från första etappen tog vi oss ändå upp dagen efter, tryckte i oss overnight oats och gav oss iväg med vinden i ryggen och växlande molnighet. Första kilometrarna gick över Volavatnet, därefter gled vi ner i Vestre Iungsdalen bort mot den betjenta Iungdalshytta som vi ankom strax innan lunch. Där, fick vi reda på när vi klev in genom huvudentrén, hade kocken tvingats åka till sjukhus och man var ruskigt orolig över hur det skulle gå inför påsken. Trots det fick vi beställa varsin soppa som vi åtnjöt i sällskapsrummet i den väldigt gemytliga hyttan.

Efter lunch fortsatte leden ute på Iungdalsvatnet och Djupsvatnet innan leden vek av åt norr bort mot dagens mål: Bjordalsbu. Återstoden bestod av en 11 km lång stigning, därför bestämde jag och och Erik att vi skulle prova stighudarna. Mina var något längre än Eriks vilket också märktes på glidet. Erik föredrod stighudar på men för mig gick det bara långsamt och slet av dom redan efter någon kilometer. Det fick bli blå extra som vanligt istället.

Under eftermiddagen började det blåsa allt mer (men som vanligt i ryggen) och sikten blev allt sämre ju högre upp vi kom i terrängen. Till slut befann vi oss inne bland molnen i ett kraftigt snöfall och såg bara ett par kvistar i taget på leden. Men vi kom fram och blev välkomnade av en stugvärd! Det visade sig att vissa stugor har stugvärd under påsken – mest för att det inte ska bli fullt kaos om det blir fullt. Vi blev förvisade till sikkringshytta, som är den något mindre stugan som består av ett litet gemensamt utrymme samt ett utrymme för sex madrasser i bredd samt lika många på ett litet loft ovanför. Vi skulle vara de första enligt värden, men väl där satt en äldre, något snurrig, brittisk herre där med all sin packning utspridd över hela rummet. I en bädd i mitten låg hans partner på rygg och om det inte vore för de ljudliga snarkningarna hade vi trott att hon var död – det såg nästan så ut.

Under kvällen dök sällskap efter sällskap upp och snart var stugan fylld till bredden, sånär på en bädd, med folk i alla åldrar från fyra olika länder. Vi kröp till kojs ganska tidigt, dels för att vi var trötta, men också för att det var enda sättet att inte vara i vägen på. Vi bävade inför morgondagen och det potentiella kaoset när 11 personer ska äta frukost och packa ihop på ett fåtal kvadratmeter.

Bjordalsbu – Sulebu, 35 km

Vi hann upp före nästan alla andra vilket gjorde att kaoset uteblev – åtminstone för oss. Redan 08:30 stod vi redo med skidorna under fötterna för att njuta av den 12 kilometer långa utförslöpan ner till Breistølen. Vinden? Jo den hade vi i ryggen såklart. Delar av leden gick genom en ravin som vintertid förvandlats till en härlig halfpipe, kanske inte lika uppskattad av alla.

På vägen ner mötte vi horder av skidåkare som var på väg upp till Bjordalsbu – det vankades således en ny kväll med stugkaos där vi kom ifrån.

Eftersom vintern varit extra mild och snöfattig här i Norge möttes vi för första gången av stora partier med barmark när vi för första gången kom ner på cirka 1000 meter över havet. Sista biten ner i dalen tvingades vi sicksacka fram på olika snöfläckar. Lyckligtvis behövde vi inte ta av oss skidorna förrän vi var nere i Breistølen och vid landsvägen. Där traskade vi bort utmed vägen till DNT:s hytta Skarvheim där vi imponerades av vattentoa, 230 volt och elspis!

På grund av det mediokra snöläget hade man dragit om vinterleden till Sulebu härifrån. Istället för att skida rakt norrut, väster om Breistølfjellet, skulle vi nu istället följa landsvägen åt sydost och vika norrut öster om tidigare nämnda berg. Tur för oss kunde vi följa en snötäckt, äldre väg, som gick en bit upp i sluttningen, parallellt utmed landsvägen. Skidor på hela vägen med andra ord. Det var en smått surrealistisk känsla att skida fram uppe i fjällvidderna och samtidigt ha långtradare passera intill.

Några kilometer senare dök själva leden upp (dvs kvistar av sly nedstoppade i snön) som vek av åt norr. I den långa slakmotan upp mot Sulefjellet började krafterna tryta något men det var bara att streta på vidare. Årets version av leden gick på östra sidan av fjället och snart var vi uppe på 1400 meters höjd igen. Här dök ett vattenmagasin, med damm och små tillhörande byggnader, upp.

De sista kilometrarna bort mot Sulebu gick lätt utför, något våra kroppar uppskattade. Även Sulebu hade stugvärd och här uteblev kaoset och efter en rumsrockad fick vi ett eget rum. Till middag blev det raggmunkar med vegobacon och lingon. Riven potatis och baconet torkat på hemmaplan – lingonen och pannkaksmixen inköpt från proviantlagret i stugan. Vi provade även stugans chokladpudding till efterrätt. Den var …sådär. Jag tror det berodde på att vi inte köpte vaniljsås till!

Sulebu – Tyinkrysset, 11 km

Idag skulle det bli åka av. Från stugan drogs varje dag preparerade längdskidspår ner till Tyinkrysset varifrån vi beställt transport upp till Tyin. 500 höjdmeter skulle vi glida utför, och som vi gled! Det var både klassiska spår och skatebädd. Oftast gick det snabbast i den frasiga skatebädden och vips var vi nere i liftsystemet där man hade dragit längdskidspåret ganska raffinerat, mellan slalombackarna, ner.

Väl nere vid mataffären Joker där vår transferbuss skulle plocka upp oss började jag känna mig konstig i magen. I butiken fanns ett litet kafé där alla mackor, pizzabitar etc var fyllda av olika sorters kött. Försökte hitta något att äta inne i mataffären men för varje minut som gick, desto sämre mådde jag. Aptiten var som bortblåst och känslan påminde om en gång då jag mått rätt dåligt vid Kebnekaise en sommar och inte haft någon aptit alls. Dagen därpå hade allt varit bra igen. Tänkte att det var samma sak denna gång. Kanske var jag bara lite slutkörd efter tre riktigt långa etapper i bagaget.

När jag våndades över min hälsa var Erik och köpte nya pjäxor i den lokala sportbutiken och nu var det bara jag som inte hade splitternya pjäxor på turen.

Vår transferbuss dök inte upp i tid, istället kom en (motsvarande) länstrafikbuss som skulle till samma plats som vi hoppade på. Illamåendet tilltog.

Tyin – Fondsbu

Väl uppe vid Tyin stod två beltebilar och väntade på oss. De ser ut som ett transportmedel som Darth Vader hade åkt omkring i om han glidit runt i snömiljöer. Konstruerade av Bombardier i Kanada på 50-60-talet och såg ut som en blandning mellan en snöskoter, pansarvagn och en folkabuss. All packning lades uppe på taket och sedan stuvades vi in som packade sillar i bilarna. Jag förklarade att jag lätt blir åksjuk och gärna satt längst fram, vilket jag fick. Nu är det så att jag aldrig blir åksjuk, men att säga att jag kanske höll på att bli magsjuk hade inte fallit i så god jord.

Transporten var skumpig men gick bra hela vägen bort till Tyinholmen, ett stopp några kilometer innan Fondsbu, beltebilarnas slutdestination. Där stod de på tomgång medan några gäster och deras packning lastades av. Avgaserna från den stillastående bilen blev mitt fall.

Snabbt som bara den hoppade jag ur fordonet och började kräkas rätt ner i snön. Först kom lunchen, sen kom mangobitarna jag ätit under dagen, därefter gårdagens middag och sist men inte minst risotton vi hade ätit till lunch dagen innan. Därefter tog det helt slut, magen var tom.

Därefter kändes allt så mycket bättre och vi kunde åka vidare mot Fondsbu där vi checkade in oannonserade och fick de sista platserna i sovsalen. Jag hamnade i ett litet krypin på golvet precis vid utgången till rummet där en gigantisk nödutgångsskylt vakade över mig i ett grönvitt sken.

Först trodde jag att jag skulle återhämta mig snabbt, istället kände jag mig febrig och efter en halvtimme lång dusch där jag stod och huttrade, trots hettan, gick jag och lade mig för att vila. Bad Erik fråga efter en febertermometer som senare visade 38,7 – den högsta febern jag haft på ett decennium.

I samma veva började Richard må dåligt han med – det var alltså utmattning det handlade om för mig, utan något vi utsatts för som grupp. Erik var den enda som tog sig till trerättersmiddagen men var tvungen att avvika redan efter förrätten. Med sig hade han lite soppa till oss som vi sakta sörplade på. Under natten som följde tömde även Erik hela sin magsäck i en plastpåse halvvägs ner till toaletterna. Norskarna som passerade förbi trodde väl han spydde av för mycket alkohol, för det pågick en hel del supande på hytta denna kväll, det var ju påsk!

Vi hade bestämt oss att nästa dag skulle bli vilodag där vi funderade igenom nästa drag. Åka hem eller åka vidare? Turligt nog regnade det ute och blåste en hel del, vi missade inte mycket. Strax efter lunch kastade jag upp ännu en gång, dock var det nog bara för att jag fick en hostattack som triggade kräkreflexerna, snarare än otyg i magsäcken.

Till kvällen var vi såpass återställda att vi kunde deltaga på middagen alla tre. Förrättsoppan gick enkelt ner, men varmrätten var desto svårare att få i sig. När tallrikarna dukades av såg det knappt ut som att jag ens smakat, jag skämdes så!

Fondsbu – Olavsbu, 18 km

Nästa dag skulle det spricka upp vid lunch och vi hade tagit beslutet att skida vidare mot Olavsbu som också var vårt tilltänkta mål i originalplanen. Endast 17 km och 500 höjdmeter att klättra – det borde gå. Första kilometrarna gick extremt långsamma, endast Richard som aldrig behövt spy var rapp i steget. Jag och Erik tog myrsteg i alla uppförsbackar. På platten kändes det förvånansvärt bra trots allt.

Vid lunch lät vi Richard nyttja sina extrakrafter och gräva en solgrop åt oss där vi knaprade i oss matsäcken från Fondsbu. Nu hade molntäcket dragits av och solen gassade. Resterande del av etappen blev en ren njutning – om än lite långsam. När vi väl var framme vid Olavsbu hade det nästan tagit lika lång tid som de föregående etapperna som var dubbelt så långa. Men det var okej.

I Olavsbu hamnade vi i den övre stugan som bestod av ett jättestort allrum och kök samt två sovsalar med cirka 10 bäddar i varje. Vi tog varsin överslaf i ena rummet. Till middag stod det hemlagad gnocchi på programmet. Ett recept från min kokbok. Tyvärr blev det inte så bra denna gång för vi gjorde helt fel. Och i kombination med smått obefintlig aptit blev inte många gnocchis uppätna för mig och Erik. Istället fick vi dricka lite dryck på proteinpulver som tröst. En hungrig splitboardare som hängde i stugan under påsken fick äta upp allt istället!

Vi diskuterade lite hur vi skulle göra med återstoden av turen och vi var alla överens om att vi var ganska nöjda och var redo att åka hem. Jag föreslog att vi skulle åka till Leirvassbu, cirka 12 km bort, och se om vi kunde få mobiltäckning där och boka en taxi till parkeringen 6 km norr om den fjällstationen.

Olavsbu – Leirvassbu – vinterparkeringen, 17 km

Vädret var lika underbart som dagen innan, dock rejält kallt, cirka 10 minusgrader i skuggan. Lyckligtvis värmde solen. Etappen bestod av först en rejäl stigning följt av en lika rejäl utförslöpa, därefter slätåkning till nästa knix upp följt av en lång och härlig utförslöpa ut på Leirvattnet och fram till Lerivassbu.

Som vanligt var Richard stark i backarna och jag flög utför och fick stå och vänta vid foten av utförslöporna när herrarna med skakiga knän sicksackade sig ner. Inför nästa tur måste de tränas upp! Och nej Erik, du får inte skylla på åldern. Det stavas teknik!

Leirvassbu anlände vi vid lunch och jag fick ett nummer till ett lokalt taxibolag i receptionen. Vi beställde en taxi och därefter en pizza som tog evigheter att få. Men allt var förlåtet när den kom, trots att den var liten, inte särskilt god och kostade 180 kr. För jag kunde slukaden med hull och hår utan att må dåligt!

Med pizzan i magen återstod endast en sex kilometer lång pistad led ner till parkeringen som jag brände av på under 15 minuter. Var uppe i cirka 50 knyck som mest. Väl nere stod taxin och väntade och resan ner i dalen var vacker, men också väldigt lång. Framme i Lom där bussen skulle ta oss vidare, stod taxametern på 1700 kr… det var bara att bita ihop. På bussen mot Otta försökte vi boka tåg vidare ner till Oslo, men de två avgångarna som gick var helt fullbokade. Bokningssystemet på EnTur var uselt och ibland såg det ut som att det fanns biljetter men när man kom till betalningen var de borta.

Till slut hittade vi tre biljetter från Otta till Kvitfjell, alltså bara några stationer bort, men på så vis hade vi iallafall biljetter en bit. Jag föreslog att vi lite ledigt skulle glida över till bistron när vi nått Kvitfjell och några andra skulle ha våra platser, men det var lite för riskabelt enligt de andra. Det slutade med att vi förklarade precis som det var för konduktören och hon förstod allvaret och lyckades trolla fram några platser till oss mot att vi betalade för återstoden av resan till Oslo.

Puh, nu kunde vi äntligen boka ett hotell i Oslo, eftersom vi visste att vi skulle komma fram. Tog det billigaste som fanns, som inte var vandrarhem med sovsal – vi började bli lite trötta på det. Väl framme checkade vi in. Innan vi gjorde stan tog Erik fram en överraskning han tänkt bjuda på tidigare under turen: varsin Negroni!

Något fattigare än tänkt, pga dubbla övernattningar i betjenta Fondsbu samt den saftiga taxiresan, siktade vi in oss på en billig middag och jag kom att minnas de härliga ställena i stadsdelen Grønland där det fanns ”indisk” mat som serverades på ställen som mer liknade kebabställen. Snabbt och enkelt och framförallt billigt. Palak paneer inklusive nan 125 kr. Perfekt!

Tyvärr pågick det banarbete under påskhelgen varför vi tvingades kuska buss hela vägen hem till Stockholm morgonen därpå.

Min allra första resa till Norge blev en för historieböckerna. Inte för dess natur eller kultur, utan för att jag fick uppleva min första kräksjuka till fjälls! Den stora frågan är bara om det är så att vi blev smittade av den däckade brittiska tanten i Bjordalsbu eller om vi ätit något märkligt i Sulebu dagen därpå. Svaret på det kommer vi nog aldrig få veta… Erik hörde av sig till DNT centralt för att se om fler råkat ut för magsjuka i dessa trakter men fick till svar att de inte hört något alls.