×

Om / About

  • 2024
  • 2023
  • 2022
  • 2016
  • 2015
  • 2014
  • 2013
  • 2009
  • 2008
  • 2007
  • 2006
  • 2005
  • 2004
  • Höstvandring i Vindelfjällen

    2 januari 2023

    I Vindelfjällen finns det många alternativ om man inte vill vandra med tält. Den här vandringen passar bäst att genomföra efter att skolorna öppnat för hösten eftersom man slipper ta en taxi till startplatsen för vandringen, istället kan man åka skolbussen från Tärnaby är del av Länstrafikens utbud.

    Vi kommer med bussen från Umeå (och nattåget från Stockholm) och hinner utan stress med en lunch på Tärnaby Sporthotell som ligger bara några hundra meter från busstationen i Tärnaby. Tyvärr schabblar de bort vår beställning och sedan kunde de inte göra ett återköp så jag skulle nog egentligen inte rekommendera stället…

    Vägen vi kom från.

    Hur som helst, vi tar bussen som fylls med förvånade skolbarn ett par hållplatser senare. De hade nog aldrig sett några vuxna åka samma buss tidigare. Vi släpps av nära Björkbäcken där en enslig bilväg går in mot Biellojaure (Bielluojávrrie). Vädret är det allra bästa man kunde tänka sig, ganska varmt trots att det var en bra bit in i september.

    Norra Storfjället i fjärran.

    Glada i hågen vandrar vi bort mot Biellojaure och vid vägens slut fortätter vi in på sommarleden som även fungerade som fyrhjulingsstig till gården med samma namn som sjön. Vårt mål för dagen är Vatjosjöstugan, en gammal renvaktarstuga som gjorts tillgänglig för turister.

    Biellojaure.

    Efter att ha korsat Vartjuojuhka kommer vi fram till fjällägenheten Biellojaure som förr var ett aktiv gård med kor, häst, getter och får. Gården, som ligger i sluttningen på nordöstra sidan av sjön, byggdes på 1870-talet och var aktivt fram till slutet av 1980-talet. När vi passerar gården var det ingen där men enligt Västerbottenskuriren bodde där Birgitta Brännlund 2018.

    Från Biellojaure kan man antingen ta leden rakt norrut som ansluter till Kungsleden eller göra som vi och gå österut mot Vatjosjöstugan. Leden följer Vartjuojuhka fast en bit upp på fjällsidan. Skogen omkring oss består mestadels av lövskog som vid den här tiden sprakar i olika nyanser av orange och gult.

    Sluttningarna på andra sidan Vatjosjön / Vátjuojávrrie.

    När vi kommer fram till den lilla Vatjosjöstugan står det knappt 20 km på GPS-klockan. En lite för lång vandringsdag om man startat vid 14. Stugan har ett rum och några britsar samt ett bord, det är allt.

    Vatjosjöstugan.
    Mie Goreng
    Nabe

    Till middag blir det två olika rätter eftersom jag är mitt uppe i slutspurten med min kokbok: Nabe och Mie Goreng. Innan maten får ätas måste den fotograferas. När Gorengen är färdig att plåtas har det blivit mörkt ute och vi blir tvungna att använda pannlamporna som belysning och mina tyvekkartor som reflekterande material för att simulera dagsljus.

    Dimma kan göra underverk åt en fotograf.

    Dagen därpå vaknar vi i dimma som börjar lätta när vi gör oss redo för att ge oss av vidare.

    Sluttningen ner mot Överst-Juktan.
    Överst-Juktan.

    Turen bär av utför ner mot Överst-Juktan. Målet för dagen är Ájvák. Utsikten är magnifik och vädret likaså. Leden följer sjöns nordsida och vid Nordviken letar vi efter en plats att laga lunch nära vattnet så att vi kan ta ett dopp samtidigt. Vegetationen är tät och buskig och till slut hittar vi en halvmedioker plats där jag lagar en rätt som faktiskt inte hamnade i boken till slut: afrikansk jordnötssoppa.

    Jordnötssoppa.

    Efter lunch vandrar vi vidare och passerar ett par gårdar, Slätvik och Mellanbäck, som också förr fungerat som bostäder men numera endast fungerar som fritidshus. Gårdarna ligger otroligt vackert i sluttningarna ner mot sjön och tanken slår en inte bara en gång att man vill flytta hit och bli bonde. Tack och lov slås ängarna fortfarande annars hade dessa platser vuxit igen ganska fort kan jag tänka mig, så frodigt som det var här i sydsluttningarna.

    Nya byggnaden i Áivák.
    Vi hittade lite kantareller på vägen som vi stekte på.

    Till slut kommer vi fram till Ájvák som också är ett gammalt hemman. Avståndet från Vatjosjöstugan dit är 14 km. I Ájvák finns två stugor varav den gamla bostaden är öppen för allmänheten. Den stugan användes som bostad fram till 1934 då man byggde det nya huset som i sin tur övergavs 1972. Det ”nya” huset kan man också bo i men behöver bokas i förväg.

    Utsikten från Áivák går inte av för hackor. Här skulle jag kunna bo.

    Innan vi installerar oss i gammelstugan tar vi oss ett välförtjänt dopp i Överst-Juktan igen. Inte trodde jag att jag skulle bada två gånger i september i fjällen!

    Provar olika sorters kavlar.
    Caroline njuter av sin sloppy joe.

    Till middag bakar jag ett bröd som sedan fylls med Sloppy Joe, en slags köttfärssås man äter som en hamburgare.

    Bort mot Norra Storfjället.

    Nästa dag inleds med en rejäl stigning på 300 meter innan vi når trädgränsen. Väl uppe på kalfjället går leden över en stor fjällplatå med många små sjöar varav Ájvákjávrrie är den största. I väster ser man i fjärran Norra Storfjället. Leden fortsätter därefter uppåt och passerar ledens högsta punkt mellan bergen Båtsuojålggie och Seärggatjåhkka på 950 meters höjd. Här passar vi på att laga lunch och beskåda det vackra landskapet åt öster. Det blir en vegetarisk carbonara.

    Vi möts av en grupp renar som är ovanligt nyfikna.

    Efter lunchen funderar vi på om vi ska lämna leden och gena utmed foten av Guoŋare bort mot Aigert eller om vi ska fortsätta leden ner till där vinterleden från Aigert ansluter vår led. Vi väljer det senare alternativet efter att vi uppskattat att det nog kommer ta längre tid att gå obanat bland all vide och blockterräng trots att det är betydligt kortare.

    Utmed vinterleden mot Aigert finns en före detta sommarled man kan ta som mestadels är tydlig i terrängen. Den följer vinterleden till en början men viker sedan av åt höger. Vid Ruovdatjjuhka kan man se rester av en gammal bro.

    Tortillaskavlning.
    Quesadillas.
    Får det lov att vara lite guacamole?

    Väl framme i Aigert bastar vi och jag gör quesadillas, tabbouleh, guacamole och salsa m.m. En riktig sista festmåltid!

    Nästa dag kliver vi upp extra tidigt för att vara på säkra sidan om att hinna med bussen från Ammarnäs. Aigert ligger på kalfjället intill trädgränsen så nästan på en gång är vi nere bland träden. Utsikten ner mot Ammarnäs är helt fantastisk och det går undan. Vi hinner utan problem handla lite matsäck i affären samt laga burritos nere vid busshållplatsen.

    Ammarnäs.

    Uppdatering: Nu finns alla foton från turen på Flickr.

    6 kommentarer

    1. Vilken toppenvandring ni verkar ha haft! 😎

      /Henrik 2023-01-02, 14:05

    2. Tack för din berättelse! Fantastiska färger, bör väl vara mitten av september? / Swift

      /Per Kjellin 2023-01-02, 21:18

    3. Imponerande reseskildring Oskar. Inte minst kartfönstret i början.

      /T***e B****k 2023-01-03, 08:49

    4. Tack för fina bilder och beskrivning av en led jag funderat på. Hur väl är leden utmärkt med skyltar? Behöver man vada över någon jokk?

      /Stina 2023-01-03, 10:22

    5. Stina, leden är ganska bra skyltad och sommarleden följer nästan hela tiden vinterleden vilket gör att det inte är så svårt att gå fel. Inga jobbiga vad vad jag kan minnas. Broar över större vattendrag!

      /oskar 2023-01-04, 17:36

    6. Super vackert!
      Jeg har tænkt mig at vandra leden til sommer – i modsat retning.

      /Troels Bernheim 2023-02-10, 13:48

    Lämna ett svar

    Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *