Gåsen i mitt hjärta

Igår höll Svenska turistföreningen tillsammans med samebyarna i Jämtland så till slut en gemensam presskonferens där de presenterade resultatet av deras förhandlingar kring STF:s verksamhet i västra Jämtlandsfjällen. Jag visste att det skulle kunna innebära en förminskad närvaro i området för STF och det kunde även leda till att stugplatser läggs ner.

Personligen har jag inte uppskattat utvecklingen de senaste decennierna där fjällstationerna allt mer förvandlats till rena hotellverksamheter. Jag beger mig till fjällen av helt andra anledningar än att vara hotellgäst, för mig är ett uppehälle i väglöst land inte förenat med duschar, restauranger och liknande. Vill jag bo på hotell kan jag göra det någon annanstans, vilket jag också gör då och då.

Just på grund av att fjällstationerna blivit allt mer lyxiga har jag dragit mig från att besöka dessa anläggningar och istället befolkat STF:s stugor som på så många sätt känns mycket bättre. Både ur en hållbarhetssynpunkt men också utifrån sociala aspekter. Ja, listan är för lång för att läggas ut här.

När så till slut nyheten landade i min mailkorg och jag börjar läsa att man nödgas skära ner på restaurangverksamheten och minska antalet bäddar på fjällstationerna känns det som rätt så drastiska åtgärder, större förändring än jag trott. Dock var det i linje med vad jag själv anser borde göras av ovan nämnda anledningar samt att man vet att ju högre service som erbjuds, desto fler kringbesök blir det i form av tältare utöver platsens ”säng-gäster”. Dock står fjällstationerna kvar och möjligheten till vandring består, om än med annan servicegrad. Än så länge bra beslut.

När jag däremot några rader ner i pressmeddelandet upptäcker att de föreslår att helt lägga ner stugplatsen Gåsen får jag en smärre chock.

Gåsen, mitt kära Gåsen. GÅSEN?! NEJ!!!!! Skämtar de?!

Resten av dagen är för mig bara ett töcken av ångest och vemod. Jag får nästan ingenting gjort på jobbet och när jag joggar runt en orienteringsbana under kvällen snurrar det bara huvudet.

Hemma igen efter träningen får jag enorm lust att bli så kallad kommentarsfältskrigare överallt på internet, jag känner att jag hatar allt och alla just nu. Men är det något jag lärt mig genom åren är att inte skriva eller kommunicera över huvud taget i affekt, då finns det risk för en viss bitter eftersmak.

Hur kommer det sig då att jag blev så bedrövad?

Allt börjar sommaren 1988 då jag som nioåring följer med min far Theodor upp till Jämtlandsfjällen för att fjällvandra. Vi hade tidigare besökt fjällen endast om vintern och då genom dagsturer från pensionatet Vallbogården närheten av Vålådalen. Nu skulle jag äntligen få se fjällen på sommaren!

Vi tar nattåget upp till Östersund. Bara resan, att kuska fram i en spännande liggvagn till en helt annan del Sverige under natten, är en magisk upplevelse för mig. Framme i republiken byter vi till inlandsbanan som tar oss till Åsarna och därifrån buss vidare upp till Ljungdalen och en natt på vandrarhemmet där. Dagen därpå får vi lift upp till Kläppen och min allra första fjällvandring inleds. Första anhalt är Helagsstugorna (1988 var det inte någon fjällstation) och på eftermiddagen hinner vi även med en tur upp till glaciären! Mitt starkaste minne den dagen är från utsikten ner i en sänka där folk hade lagt stenar i olika formationer som bildade bokstäver och ord. Det var så coolt, tyckte jag då.

Dagen därpå ger vi oss av mot Gåsen. Gåsen! Jag hade då såklart ingen aning om hur betydelsefull den platsen skulle bli för mig men dagen börjar givetvis bra. Redan ett par kilometer från Helagsstugorna ser jag en fisk simma omkring i en liten bäck och känns otroligt häftigt. Jag trodde de små liven bara bodde i sjöar, kanske i större älvar men inte i dessa små rännilar på fjället.

Någon stund senare upptäcker vi att en ensam ren har placerat sig precis i linje med Ekorrdörren som vi bara måste föreviga med kameran. Än idag tänker jag att det är en av de bästa bilderna vi tagit. Jag säger vi för jag minns faktiskt inte om det var jag eller Theodor som tog bilden.

Sista biten upp till Gåsen är riktigt seg. Speciellt om man inte ens fyllt tio. Men jag tar mig upp och belönas med den vackraste utsikt en stugplats i Sverige kan erbjuda. Eller för att citera Sven Thulin i Svenska turistföreningens årstidskrift från 1927 som i sin tur citerar Staffan Norberg från Ljungdalen om utsikten från Gåsen: ”Åh, det är grant – det är grant!”

På den tiden, för omkring 100 år sedan, låg stugan ännu längre upp på berget Gåsen. Då var det den tredje högst belägna byggnaden i hela Sverige. Det visade sig dock vara en dålig placering eftersom väldigt lite vatten passerade platsen under sommaren och man istället var hänvisad till ett snöfält som under sommaren krympte till att slutligen inte längre vara ett snöfält. Under mitten av 60-talet byggdes istället en stuga en bit längre ner vid rinnande vatten och några år senare flyttas ursprungsstugan till Lunndörren där den idag fungerar som stugvärdsstuga samt hundrum. Under tidigt 1980-tal uppför man en till större stuga intill 60-talets kåk och det är den jag bor i denna första gång.

Jag inser ganska snabbt att Gåsen skulle bli min favoritplats på jorden, 1110 meter över havet. Ni som varit där vet att utsikten är enorm. I nordväst ligger själva Gåsentoppen på 1427 m (7 meter högre än Åreskutan) som är ett snällt litet fjäll helt utan branter och klippor. I öster tornar den massiva Härjångsstöten upp på ett behagligt avstånd på 4 km. I kontrast till det massivet erbjuds sedan i söder en helt sagolik utsikt ut över vidderna mot och förbi både Helags och Sylarna. Ja, utsikten är näst intill oslagbar, åtminstone i svenska mått mätt.

Miljön kring stugplatsen är ganska karg eftersom stugorna trots allt ligger så pass högt över havet men det är också just det som ger platsen dess tjusning jämfört med många andra stugplatser som nästan alltid ligger inbäddade bland träden intill trädgränsen. Det är några hus, dass och en liten bäck som passerar mellan de två byggnaderna. Det är nästan allt. Mer behövs inte för att uppnå stugperfektion!

Efter Gåsen vandrar vi vidare till Stensdalen och därefter ner till Vålådalen. Det är fina dagar det med men det jag tog med mig hem var framförallt upplevelsen av Gåsen och dess karga omgivningar. Jag minns att det kändes så häftigt att inte se ett enda träd på ett par dagar och när vi till slut närmar oss fjällbjörkskogen i Lill-Stensdalen känns det som att jag redan hade glömt bort hur det är att vara i en skog. Det kändes så konstigt med alla träden. Jag vill tillbaka till vidderna!

Nästa sommar åker vi upp igen. Denna gång inleder vi vandringen i Tossåsen och tar oss genom det mäktiga Lunndörrspasset till Lunndörrsstugorna. Ett par dagar senare är vi på Gåsen igen. Denna gång stannar vi en extra dag och bestiger själva Gåsentoppen. Min första riktiga bestigning av ett fjäll. Faktum är att det är en av få bestigningar jag gjort, av någon anledning har jag aldrig dragits till fjälltopparna utan trivs rätt bra med att beskåda dem på avstånd istället.

Efter Gåsen vandrar vi till Sylarna och träffar den lokala grisen. Därefter till Storulvån och hem till Stockholm igen. Det blir två fjällvandringar till i Jämtland, åren som följde, dock utan besök på Gåsen.

När jag ett antal år senare beger mig upp till fjälls igen med min dåvarande flickvän Noemí är huvudnumret på vandringen såklart Gåsen. Vi gör en liten repris på min första fjällvandring men med tillägget att vi fortsätter till Vålåstugorna efter Stensdalen. Noemís favoritplats på turen? Gåsen, så klart.

Åren går, jag flyttar utomlands för att studera och får nya intressen. Trodde jag. Under ett sommarlov hemma i Sverige 2003 får jag ett starkt behov av att besöka fjällen igen och jag lyckas övertala två vänner om att hänga med upp. Vi går Storulvån–Gåsen–Vålåstugorna–Vålådalen över en långhelg i september. På vägen till Gåsen hittar vi massvis med blåbär som vi plockar och framme vid stugan låter vi stugvärdarna baka paj på våra blåbär som vi sedan delar på!

Året därpå, 2004, kastar vi oss in i Sarek för första gången, i extrem hetta. Påfrestande tur eftersom vi hade för lite mat med oss. Men sommaren 2005 blir det Jämtland igen, denna gång med tält för första gången. Höglekardalen blir starten och efter några tältnätter senare anländer vi kära Gåsen. Jag tror vi bodde inne även denna gång, tältet får ta vilodag.

Nästa gång jag besöker Gåsen blir på vintern. Under hela min uppväxt har jag drömt om att skida mellan stugor i Jämtlandsfjällen. Eftersom vi varje påsk bott i Vallbo var det dagsturer som gällde och att bege sig flera dagar ut på fjället var inte att tala om. Jag tror mina kära föräldrar var påverkade av Anarisolyckan som hände bara några månader innan jag föddes, nog därför det inte blev några övernattningsturer på vintern.

Hur som helst, året är 2006, jag har flyttat hem till Stockholm igen. Det är vinter och Gåsen kallar. Men det börjar inte bra. Redan andra dagen, bara några kilometer från Lunndörrsstugorna, ramlar min engelska vän Mike så illa att han drar av korsbandet. Det är inget han inser där och då utan försöker ta sig vidare mot Vålåstugorna gåendes och där vi två andra hjälps åt med att bära hans ryggsäck. Väl i Vålåstugorna svimmar Mike och morgonen därpå körs han ner till Åre lasarett med fjällräddningen.

Jag och Mark vinkar vemodigt adjö från Vålåstugorna och ger oss av mot Gåsen. Tyvärr har jag inga foton från dessa dagar eftersom batteriet i min kamera hade laddat ur redan vid start i Vallbo. Gåsen på vintern är så klart så mäktigt som jag anat. Kanske till och med snäppet mäktigare än om sommaren. Jag hade ju hört historier om att man behövde skotta fram stugorna med pistmaskin eftersom det vissa vintrar faller så mycket snö i området.

Efter Gåsen skidar vi till Skarvruet via Helags och Fältjägaren. När jag vaknar i Fältjägaren en morgon och tittar ut genom fönstret möts jag av en av de vackraste gryningar jag varit med om. Tack vare en engångskamera jag köpt i Helags kunde jag föreviga upplevelsen.

Nästa milstolpe i min långa kärleksrelation med Gåsen äger rum under sensommaren 2008. Jag är nyexaminerad stugvärd och får möjligheten att hoppa in på en vakans redan samma sommar. Platsen är så klart Gåsen och jag delar månaden med min stugvärdskurskamrat Henrik Harr. Jag får de första två veckorna i september och han tar de två sista.

Det blir två veckor som känns som två månader, på ett positivt sätt. Det är precis 20 år efter att jag besökte Gåsen för första gången och det fanns ingen stugplats i hela fjällkedjan som passar mig bättre. Eftersom jag inte hunnit kolla upp i förväg vilka mobilabonnemang som fungerar i området blir det två veckor helt utan kontakt med omvärlden, något som var helt nytt för mig. Och förmodligen väldigt nyttigt. Jag har dock daglig kontakt med mina stugvärdskollegor i Stensdalen och Vålåstugorna via en specialtelefon samt socialiserar ju såklart med gästerna som hälsar på.

Under min fria tid springer jag på fjället varannan dag, annars bakar jag. Det blir bröd och bullar. Bullarna ”säljer” jag i butiken genom att skänka bort mot dricks eftersom jag egentligen inte får sälja några färskvaror. Bakverken är uppskattade bland gästerna.

Några av löprundorna brukar gå till toppen av Gåsen och varje gång noterar jag i toppboken tiden det tar att ta sig upp. Undrar om någon klått min bästa tid sedan dess?

Under min tid på Gåsen upplever jag många väder och utsikter, det är faktiskt inte alltid vackert väder där! Snarare tvärtom. Någon av mina gäster säger en mulen afton att ”jag har varit här flera gånger men jag har aldrig fått se den där magiska utsikten alla pratar om”. Eftersom vädret varierar så mycket beslutar jag mig för att fota en och samma vy under flera tillfällen när jag är där vilket senare resulterade i en liten film eller bildspel som går att beskåda nedan.

Jag minns också ett samtal med en äldre herre som berättar om hela sitt yrkesliv som mekaniker på stora fraktskepp runt om i hela världen. Det var otroligt spännande att höra om dessa turer på Stilla havet och Indiska oceanen men när han börjar berätta på detaljnivå hur motorerna fungerar förklarar jag vänligt att jag måste gå och städa lite.

Något jag också upptäcker då var hur tama vissa renar är. De kunde beta precis utanför knuten och knappt bry sig om en. Hej hej, lille ren! Tyvärr hade de en tendens att välta de gulliga gässen någon stugvärd tagit med sig till Gåsen före mig. Det gjorde inte så mycket, var ju bara att ställa upp porslinsfåglarna igen när renarna betat klart.

En morgon i slutet av min vistelse vaknar jag med nypudrade fjälltoppar, en för mig otroligt mäktig upplevelse. Det betyder att nästa årstid är på ingång och det är dags för mig att snart säga adjö. För den här gången.

Det dröjer dock inte länge förrän jag är tillbaka igen. Vintern därpå stannar jag och Tobias en extra dag på Gåsen under vår långtur från Höglekardalen. Innan Gåsen har vi passerat Anaris, Lunndörren, Vålåstugorna, Helags och Sylarna så vi är värda en vilodag i paradiset. När vi anläner Gåsen är det riktigt skitväder: blötsnö och starka vindar. Under vilodagen däremot klarnar det upp på eftermiddagen, tyvärr efter att vi bestigit Gåsen. Istället står vi i ett moln på toppen och ser ungefär handen framför oss.

Eftermiddagen består av att skotta fram dasset närmast storstugan som hade snöat över helt. Som tack får vi varsin läskande Fanta av stugvärden.

Vintern därpå är jag tillbaka igen. Revansch för Mike som drog av korsbandet några år tidigare. Efter idog rehab och rullskidåkning hemma i London är han redo för comeback. Inte bara jag känner stark dragningskraft till svenska fjällen och Gåsen. Start i Ljungdalen och snett över fjället till Fältjägaren. Vi passerar sedan Gåsen på vägen till Vallbo. Jag vill minnas att det är otrolig dimma när vi skidar ner till Vålåstugorna från Gåsen, man ser knappt nästa ledkryss.

Hösten året därpå provar jag på något nytt. Jag och några ur min orienteringsklubb joggar oss igenom fjällen där första anhalt är Gåsen. Vädret är fantastiskt hela helgen men under sista dagen får jag en bristning under foten vars problem varade i över två år. Det blev min första och sista fjälljogg (hittills).

Sedan dröjer det några år innan jag är tillbaka igen. Under den perioden är jag bland annat stugvärd i Vistas samt gör många vandringar och vinterturer i fjällområdena längre norrut i Väster- och Norrbotten. Jag tror jag har någon idé om att jag är ”färdig” med Jämtland. Men så fel jag hade.

För 2015 är det dags igen. Efter en fantastisk tur i Sarek under augusti känner jag att jag inte fått nog och jag lyckas få med mig några vänner på nattåget. Vi startar i Vålådalen och går via Stensdalen (norrsken!) och Gåsen till Storulvån. På Gåsen spelar vi kort, gör dumplings och spelar ännu mer kort.

Nydumpad hoppar jag vintern 2017 på nattåget upp för att på egen hand slicka såren på en plats jag älskar. Vädret är helt magiskt och dagen därpå bestiger jag Gåsen på vägen till Stensdalen i rejäl medvind. Jag har i förväg sett att vinden ska bli stark och västlig varför jag väljer just denna rutt med start i Storulvån. Jag möter flera stackare på vägen som stretar i motvinden uppför mot Gåsen från Stensdalen. ”Kolla prognoserna i förväg!” säger jag inte högt utan låter det stanna inombords.

Tre år senare är jag tillbaka igen under inledande pandemi. Dagen innan jag och Sonja hoppar på nattåget går Folkhälsomyndigheten ut med nya reserekommendationer: ”stanna hemma!”. Vi trotsar rekommendationerna eftersom vi inte tänkt åka på after ski i Åre utan spendera tid ute på vidderna. Första anhalt: Gåsen.

När vi vaknar upp efter en god natts sömn i 65:an möts vi av en otrolig soluppgång och jag hoppar ut i snön och drämmer av säkert 100 bilder med kameran utan att märka att jag blir ganska nedkyld. När jag sedan kliver in i stugan upptäcker jag att jag fått förmaksflimmer, dvs att hjärtat har börjat gå i otakt. Tack och lov har jag mediciner i packningen och eftersom vår färd går mestadels nedför och i medvind (mot Lunndörren via Vålåstugorna) klarar jag mig igenom dagen utan större problem.

Nu kommer besöken allt tätare. Under sensommaren samma år är restriktionerna något lättade och vi gör en helgtur med start i Ramundberget. En natt på Fältjägaren och sedan vandring hela vägen till Gåsen via lunch på Helags. Lagade välförtjänta huevos rancheros när vi kom fram!

Nästa minne från Gåsen utspelar sig vintern därpå, 2021. Vi är några som ska skida Storulvån – Vålådalen via Gåsen, Vålåstugorna och Lunndörren. Med i gänget är en som visar sig inte vara så värst bra på att åka skidor. Det går helt ok första dagen på platten utmed Handölan. När det under kvällen blåser upp och vi kommer behöva ge oss ut i starka (med)vindar ned till Vålåstugorna bryter den skidsvage ut i gråt och förklarar hur rädd hon är under frukosten dagen därpå. Jag har ännu inte insett hur oerfaren hon faktiskt är på skidor och beslutar ändå att vi bör ge oss av eftersom vi inte vill bli fast på Gåsen om det skulle bli ännu starkare vindar (prognosen säger ännu fler meter per sekund under eftermiddagen). Vi ger oss av i gryningen och det går inte så värst bra. Vår vän ramlar och ramlar i snöyran så fort det bär lätt utför och till slut föreslår jag att hon istället borde gå med skidorna i händerna ner för de brantaste backarna innan det planar ut lagom till raststugan i Härjångsdalen. Planen, att hinna ner till Vålåstugorna till lunch för att slippa vindökningen, går i kras och vi anländer istället rastskyddet strax innan tolv. Vi delar upp oss där jag och en till åker före till Vålåstugorna för att informera att vi är på G och att de andra följer vår numera vandrande vän som vägrar sätta på sig skidorna igen.

Dagen därpå åker vi vidare, alla utom ”vandraren”, som istället tar en vilodag. Det blev några läskiga timmar där i den starka vinden och med facit på hand skulle vi aldrig ge oss ut i ovädret. Framförallt borde jag haft bättre koll om alla skulle klara att göra en tur mellan stugor över fjället.

På grund av dåligt renbete i skogslandet har renskötarna denna vinter tvingats ta upp renarna redan under denna vecka i mars och därför är det skoterförbud på vissa av lederna som vanligtvis får befolkas med skoteråkare vilket i sin tur gör att vår vän inte kan beställa skoterskjuts ner till Vålådalen. Hon får turligt nog sällskap av några andra snälla skidåkare ner till Vålådalen någon dag senare.

Redan några veckor senare är vi där igen. Den tilltänkta turen Höglekardalen–Trondheim blir inte av eftersom gränsen mot Norge fortsatt är stängd. Istället blir det en lång sväng i nord-sydlig riktning: Storlien–Grövelsjön mellan stugor. På grund av försenat nattåg kommer vi aldrig till Storlien utan inleder turen i Rundhögen istället. Första natten på Blåhammarens självhushåll. Därefter en längre tur i starka sidvindar till Gåsen. Vi viker av leden strax innan Gamla sylen och genar till leden mot Gåsen. Det blir en strapatsrik dag där Caroline förmodligen bryter benet i ena fingret (utan att märka det) på grund av att hon krampaktigt håller i stavarna från att inte blåsa iväg i sidled. När vi kommer fram till Gåsen spricker vädret upp och ljuset är så magiskt som det kan bli på denna plats. Kameran åker fram och var man än vänder sig är det bedårande vackert.

Under resterande dagar skidar vi i varierande väder hela vägen ner till Grövelsjön vilket kändes extra häftigt eftersom vi nu skidat genom tre landskap under en och samma tur: Jämtland, Härjedalen och Dalarna!

Till hösten blir det en tredje tur för året till Gåsen. En långhelg i för mig nu ett klassiskt stråk: Vålådalen–Stensdalen–Gåsen–Storulvån med Mattias och Martin. Det är som att jag innerst inne redan känner av den stundande katastrofen och måste besöka Gåsen så mycket det bara går? Landskapet brinner i gult och orange och jag minns att vi går fel när vi ska gå upp mot Gåsen. Den gamla stigen som förr ledde till stugans tidigare placering längre upp på berget (fram till 60-talet) finns fortfarande delvis kvar och har nog förvirrat många andra vandrare genom åren eftersom stigen går att förväxlas med den nuvarande. Rent allmänt är stigen ganska otydligt här på kalfjället, det kan inte vara så många som vandrar den sträckan. Jag upptäcker som tur är att vi kommit fel innan för många onödiga höjdmeter tagits.

När vi till slut kommer fram till stugan väljer vi trots allt att någon timme senare gå upp på toppen av Gåsen i mäktig dimma.

För första gången vandrar vi på andra ”fel” sidan av Handölan eftersom ingen bro har byggts nere i Storulvån. Vi korsar alltså bron vid Tjallingen istället och går i våt men ändå ganska vacker skog utmed älven ner till fjällstationen.

2022 blir ett märkligt år. Min far går bort i januari och alla minnen med honom förstärks och gör ont. Som till exempel de gånger vi fjällvandrat tillsammans och bott på Gåsen. Strax innan hans bortgång skriver jag på ett kontrakt om att göra en vegetarisk kokbok för fjällvandrare vilket gör att hela sommaren spenderas antingen i mitt kök hemma torkandes mat eller på fjället lagandes och fotograferandes.

Det blir totalt tre turer den sommaren varav en av dessa hamnar i Jämtland och såklart passerar vi Gåsen. Ingen av mina vänner kan vara ute så länge som jag behagar för att kunna laga all mat så jag delar upp turen i Jämtland i tre delar. Första dagarna vandrar jag med Evgenia i Bunnerfjällen. Därefter går vi ner till Storulvån där Olle väntar.

Olle får sedan uppleva Gåsen från sin allra sämsta sida. När vi till slut kommer fram efter att ha startat alldeles för sent i Storulvån är det fyra plusgrader, regn och ingen sikt. Vi skippar tältandet och sover istället inne. Dagen därpå möts vi av snöblandat regn som piskar mot fönstren. Har jag sagt att det är mitten av juli? Det blir en seg och kall tur ner till Stensdalen. Dagen därpå utväxlas Olle mot Jerk som kommer vandrandes från Vålådalen. Vi sover i tält ett par nätter och plåtar mat i rasande takt.

Året har nu blivit 2023 och det här är förmodligen det sista året jag upplever Gåsen. I flera år har jag gått och drömt om den episka vinterturen mellan stugor från Höglekardalen hela vägen till Trondheim och nu skulle den äntligen bli av. Pandemin är slut och norrmännen låter oss svennar åter korsa gränsen. Vi kommer upp till Höglekardalen på skärtorsdagen för att skida bort till Anaris. Det går att läsa om turen i sin helhet här. Jag har oroat mig över vindarna eftersom turen i sig inte är helt logisk med tanke på att vinden vanligtvis kommer från sydväst i dessa trakter. Vi ska i en dryg vecka skida rakt i den riktningen. Som tur är har vi istället östliga vindar nästan alla dagar vilket gör får gränsöverskridande tur helt fantastisk. Det är bara en liten detalj: inte långt ifrån Lunndörrstugorna händer det som inte får hända. Igen. Denna gång är det Rebecca som ramlar och drar av korsbandet och får åka hem med fjällräddningen. Adjö Rebecca! Aldrig kommer du få besöka Gåsen.

Påskafton spenderas såklart på Gåsen tillsammans med en skymning som inte går av för hackor! Vi äter yakisoba, chokladmousse toppad med rom samt givetvis chokladägg, det är ju ändå påskafton! Resten av veckan går som en dans och vi anländer Trondheim några dagar senare. Att det besöket på Gåsen förmodligen skulle bli mitt sista under vintertid är något som är väldigt jobbigt att inse nu i efterhand men om det nu är så, blev vårt sista besök väldigt lyckat!

Om en vecka tar jag nattåget upp till Jämtland igen för att säga adjö till mitt kära Gåsen med min bror innan det är för sent. Då blir det den nittonde gången jag besöker Gåsen inklusive min period som stugvärd. Vi hörs efter det!