Auf
schwarzem
Eis
25 januari 2023
För ungefär ett år sedan blev min vän Johanna kontaktad av någon person som sökte en fotograf som kunde plåta ett skridskoreportage till det österrikiska magasinet Bergwelten. Personen som först dök upp i hennes huvud var jag eftersom jag brukar vara flitig med kameran på tur. Kontakt etablerades och planen var att en journalist skulle komma till Stockholm och följa med på en av de guidade turerna som vissa turistfirmor sysslar med här i stan. Min första tanke var: nej nej nej. Det kommer inte bli bra bilder och förmodligen är den enda som kommer kunna åka skridskor någorlunda bra är personen bakom kameran, dvs jag.
Därför föreslog jag att de istället skulle skriva om någon av alla mina redan genomförda skridskoturer och samtidigt köpa bilder av mig. De lät intresserade och bad mig skicka över lite bilder.
Efter att de beskådat min blanding av skridskobilder från när och fjärran frågade de istället mig om de kunde göra ett reportage om mig istället.
Så från att jag skulle vara fotograf på någon liten medioker tur blev det så att jag skulle bli poster boy för långfärdsskridskoåkning till den österrikiska friluftspubliken.
Journalisten fick tyvärr aldrig åka på någon skridskoresa till Sverige, istället blev det en lång intervju med mig över Zoom.
Därefter hände ingenting förrän i november då en kvinna hörde av sig och bad att få några av mina bilder högupplösta eftersom de nu var i färd med att layouta reportaget. Jag bad att få se hur det kommer att se ut men det var tydligen konfidentiellt.
Men så blev det januari och tidningen kom äntligen ut i de Österrikiska affärerna vilket betydde att jag äntligen skulle få se hur reportaget blev! En PDF skickades till mig och eftersom det gått så lång tid sedan intervjun och även sedan bildinsamlandet hade jag ingen aning om vad det skulle stå eller vilka bilder som skulle synas i reportaget.
Eftersom min skoltyska knappt går att kalla skoltyska då jag under högstadiet skrev av pluggisen på provens samt fick IG under gymnasiet fick jag be en bekant hjälpa mig att översätta texterna (till engelska, sen har jag översatt till svenska). Det börjar med en ingress som innehåller en härlig ordvits:
Följer man god intervjutradition brukar det alltid vara lite småprat innan den riktiga intervjun. Då ställs ofta lite frågor för att ”bryta isen”. Sällan blir det så bokstavligt som när det handlar om långfärdsskridskor. När bröt du isen senast och föll i när du skrinnade?
Jag berättar om att jag under de första tio åren aldrig plurrade. Det kändes som att jag nästan inte kunde plurra så en höst bytte jag ut min profilbild på Facebook till en målning på Jesus när han går på vattnet. Kommande vinter gjorde jag inte bara mitt premiärplurr, jag gick igenom en gång till.
Därefter pratar jag lite om hur jag älskar att skrinna i skärgården och den underbara känslan av att utforska områdena och se var isen ligger. Jag berättar också om hur jag började åka skridskor på riktigt efter att jag studerat utomlands i ett par år och börjat söka mig ut i naturen igen. Då hade jag turen att följa med några gamla vänner ut på en skärgårdstur och jag blev fast.
Ett stycke om säkerhetsutrustning samt att jag blivit besatt av att finna perfekt is och hur den isen ser ut och känns. Sen babblar jag på om hur man listar ut var det finns is och hur lång tid det tar från isläggning till att isen blir åkbar för oss skrinnare. Pratar vidare om mitt äventyr till Padjelanta och hur jag hittade isen.
Jag hoppas artikeln leder till att fler personer i Österrike får upp ögonen för skriller! Tyvärr vimlar det ju inte av sjöar i det landet. Man har heller inte någon kust. Usch, tänk att leva i ett land som inte har någon kust utan är helt omgärdat av andra länder. Jag skulle få panik!