En svängom i Kerstin Ekmans universum

Här följer några slags dagboksanteckningar snedstreck fotoblogg från senare delen av sommaren. Förra året fjällvandrade jag rekordmycket. Det berodde på att jag skrev en kokbok och valt att alla rätter i boken skulle fotas i fjällen, annars var det inte ”äkta”. Därför har suget till att fjällvandra denna sommar inte varit så värst stort alls. Men med det sagt har jag ju inte börjat hata fjällen. Det är fortfarande en lugnande och vacker plats som faktiskt går att upplevas på annat sätt än genom en mastodontvandring.

Eftersom jag skulle befinna mig i Jämtland för O-ringen tänkte jag att det borde gå att hitta på mer i området när man trots allt tagit sig hela vägen upp till republiken. Min vän Evgenia hade hyrt två hus i Duved dagen efter O-ringens slut och lät hälsa att jag var välkommen att hälsa på. Vilket jag gjorde i ett par dagar där jag förvandlades till en lekfarbror jag knappt visste jag var, mycket tack vare att barnen hade numerärt överläge på oss vuxna.

Vi besteg Åreskutan och lite annat hyss innan det var dags för mig att ge mig av. Amanda hade också tagit sig upp till Jämtland för ett besök hos päron och lyckats låna en bil (med automatlåda!) som hon kom och plockade upp mig i och en road trip som var tänkt att gå lite i Kerstin Ekmans tecken. Framförallt ville jag utforska världen kring hennes trilogi Vargskinnet, som jag läst det senaste året med stor behållning!

Men vi började med en ”city weekend” i Trondheim. Efter Sverige och Norge på tvers-turen i påskas då vi fick en lite glimt av staden under en eftermiddag, kände jag starkt att hit ville jag åka igen för en klassisk city weekend. Sagt och gjort, jag hade bokat en natt på hotell och nu skulle vi utforska stadens själ på ungefär 24 timmar. Vi hade blivit rekommenderade lite restauranger på stan varav några såklart var fullbokade och vi hamnade till slut på Café Løkka, en enkel krog som serverade oss fish & chips. Maten var väl sådär om jag ska vara ärlig men den gick ner. Därefter strosade vi runt i området Bakklandet som är en fantastiskt fin stadsdel av gamla träkåkar med allt en turist behöver: några kaféer, några barer och så vidare. Vi slog oss ner på Baklandet Skydsstation, en ställe som såg ut som ett gammalt gulligt kafé.

Vi avslutade kvällen på en liten bar inne i stan som bestod av ett biljardbord och ett par bord. Ett par öl in kände vi oss nödgade att spela ett parti. Ungefär samtidigt började baren fyllas på med folk och listan på personer som ville spela utökades i lika snabb takt som vi inte blev färdiga. Det gick bra i början och vi fick ner klot efter klot i rätt hål men sedan tog det typ stopp och det snarare var så att vi råkade sänka den vita om och om igen varför fler och fler klot återuppstod på bordet. Nu kändes det nästan pinsamt eftersom alla satt där och tittade på när vi klantade oss. Samtidigt ville ingen av oss lägga sig och ge upp men till slut drog Amanda längsta strået och några andra kunde ta vid och vi kunde fokusera oss på det vi var bättre på: att dricka öl.

Dagen därpå skickade jag in Amanda i Nidarosdomen eftersom hon aldrig varit där tidgare och behövde bli lite from. Därefter hoppade vi in i bilen och körde norrut. Vi skulle besöka Kvitfjellhytta, den sista hyttan jag sov i under påskturen, och sova där. Det skulle bli en relativt kort tur om 5 kilometer från närmaste väg vilket passade våra lätt bakis ben bra.

När vi var framme välkomnades vi av vad som på avstånd såg ut som en isbjörn men var en otroligt fluffig hund som visade sig vara två otroligt fluffiga hundar. I hyttan hade även deras hussar och mattar flyttat in samt en annan familj. Vi anlände lagom till att de andra sällskapen åt middag så vi slapp trängsel i det minimala köket.

Dagen därpå gick vi tillbaka till bilen men innan vi gled vidare tog vi ett dopp i älven intill den lilla parkeringen, lagade lunch samt letade fina stenar att sno med hem.

Därefter följde en lång dag i bilen med ett stopp i Levanger där det visade sig vara stadsfestival. Marknad, löplopp för barn samt ett litet inhyrt tivoli stoltserade man med. Vi var mest där för att se den enligt internet fina träbebyggelsen samt hitta någonstans att äta. Det fick bli en pan pizza som vi åt i bilen på väg därifrån.

Efter ett par dagar med fint väder slog vädret plötsligt om och vi hamnade i ett skyfall som varade i några timmar. Tack vare att vi följde regnmolnet norrut pågick regnet betydligt längre än om vi hade stannat och väntat ut ovädret, i gengäld fick vi uppleva regnbåge framför oss under väldigt lång tid vilket var rätt så mäktigt! Tänk att man nästan aldrig kan få nog av dessa bågar när man ser dem. Behovet att dokumentera är stort och jag tog massvis med bilder på bågen som alla vet sällan blir särskilt bra på bild. Det gällde även denna gång men här får ni ändå några bågar att beskåda!

Till slut, sent på kvällen, kom vi fram till kvällens mål: den lilla före detta gruvbyn Skorovatn/Skorovas (beroende på vem du frågar). Ärligt talat visste jag inte att det var en gruvby förrän vi kom dit. Jag hade bara kollat efter DNT-hyttor som låg utmed vår egentliga destination Ekman-land och denna relativt nyinvigda hytta bestod av en av många gamla gruvarbetarbostäder som bortsett från några nedgångna gemensamhetslokaler är det enda som finns kvar av den gamla gruvbyn. När vi gled genom byn och letade efter vårt uppehälle för natten passerade vi en pub med namnet Skjenkestova! Som enligt skylten skulle hålla öppet denna torsdag!

Puben visade sig vara före detta skolan i byn där självaste pubinnehavaren själv gått i som barn! Inte nog med det, han hade också omkring 600 olika ölsorter till försäljning och åtminstone 100 sorters akvavit. Amanda hittade direkt en bira hon ville ha men för mig tog det nästan en halvtimme att välja en öl från den digra listan och när jag väl fick den i handen var den inte särskilt god. Däremot var det underbart att sitta där vid bardisken och höra om gruvbyns historia. Upptäckte precis att NRK gjort en dokumentär om gruvan som rekommenderas att konsumera! Är ni någon gång i den delen av Norge bör ni absolut besöka puben i Skorovatn!

Nästa dag tog jag mig en morgonjogg upp på fjället innan vi hoppade in i bilen och körde mot Sverige igen. Strax innan vi passerade gränsen fick vi syn på ett otroligt berg som sköt upp ur en stor sjö. Det är ön Gudfjelløya, Europas högsta ö i en insjö! Sjön heter Tunnsjøen och ur sjön reser sig Gudfjelløya 459 m över sjöytan. På ön finns det såklart en bondgård som varit i bruk sedan 1800-talet. På toppen av ö-fjället ligger en gammal samisk offerplats där man offrade djur förr.

Vi bestämde oss båda för att en dag ska vi dit och hälsa på. Läser nu på deras hemsida att de tar emot gäster och har en gäststuga. Dock verkar man inte uppdaterat hemsidan de senaste 20 åren så vem vet, allt kanske är övergivet?

Lite senare korsade vi gränsen och styrde kosan mot Ankarede kyrkstad där vi fikade och beskådade den gamla kyrkbyn som på ena sidan av kyrkan bestod av små byggnader för nybyggarna och på andra sidan av träkåtor där samerna höll till. Kåtorna är enligt Wikipedia av s.k. västerbottenmodell som introducerats under 1800-talet av inflyttade samer. Enligt muntlig tradition ska samerna haft begravningsplats i Ankarede redan innan nybyggarna började kolonisera området på 1700-talet.

När fikat var avklarat var det dags att ge sig ut på lite fjällvandring igen. Vi skulle göra två flugor på smällen genom att dels besöka Korallgrottan, Sveriges längsta grotta, samt göra lite kart-research till en av mina kartor för Calazo. Först på tur stod Korallgrottan där den största entrén pryddes av ett stort vattenfall som försvinner ner i grottans mörker. Eftersom ingen av oss är särskilt kompetenta grottvandrare valde vi att stanna utanför och framförallt beskåda vattenfallet och därefter kartan över grottan inne i raststugan intill.

Vidare upp på fjället mot raststugorna som ligger utspridda på kalfjället norr om Stora Blåsjön. Jag har aldrig förstått vad det för ena stugor och var också osäker på huruvida det var med lederna där uppe. Leden upp från Korallgrottan är kombinerad sommar- och vinterled enligt Lantmäteriet men det var inte mycket till stig. Eller jo någon slags stig fanns det väl men inte alls underhållen. Raststugan vi kom till hade ett namn: Halvvägestklumpen (efter fjället intill). Där beslöt vi oss för att slå läger för dagen. Vi hade tält med oss men la ut liggunderlaget i stugan pga lathet.

Jag var fortsatt nyfiken på området så jag tog mig en joggingtur västerut till nästa raststuga som fått sitt namn efter den närbelägna Holmtjärnen. Området består av ett böljande landskap med spridda fjällbjörkar, flera myrar och sjöar. Väldigt vackert!

Till kvällen bjöd solen och molnen på ett läckert skådespel på fjälltopparna några kilometer norr om oss, tack för det!

Dagen därpå klev vi ner för fjället vandrade tillbaka till bilen där vi fick syn på detta trevliga ekipage. In i bilen och vidare till ett annat litet vattenfall vid namnet Brakkåfallet. Jag tog inga bra bilder där men det var väl värt ett besök. Vi hade också tänkt besöka Hällingsåfallet men det hanns inte med eftersom pizzan i Gäddede dröjde så in i bomben länge innan den anlände. Dock fick vi se en jättestor skoter!

Sen var det ju det här med inläggets rubrik, Kerstin Ekmans universum. Jo, för nästa anhalt på turen skulle bli Valsjöbyn, dit Ekman flyttade på 70-talet och där flera av hennes romaner utspelar sig, dock alltid med det fiktiva namnet Svartvattnet. För mig har Vargskinnet-serien varit oerhört starka läsupplevelser om alla dessa livsöden i gränslandet mellan Sverige, Norge och Sápmi. Och för att inte tala om Jämskan!

Av någon anledning känner jag ofta en stor lust att besöka platser som jag läst om i romaner. Jag tror första gången jag reste i en romans spår var när jag var i San Francisco och beslöt mig för att låna en cykel och hoppa på pendeltåget ner till Silicon Valley för att besöka alla de orter som omnämns i Douglas Couplands roman Microslavar. Området är egentligen lika spännande som Kista utanför Stockholm, men för mig var det en magisk plats, inte på grund av tech-jättarnas avtryck i området utan enbart på grund av romanen.

Några år senare drog jag, Elina och Oscar ut på en roadtrip i New England där resans höjdpunkt var Bennington och dess liberal arts college med samma namn. I fiktionens värld heter högskolan Hampden College och är där romanen Den hemliga historien utspelar sig. Samma högskola har fått namnet Camden College i Brett Easton Ellis roman Lustans lagar.

Tredje gången jag reste i litteraturens spår var när jag reste runt på egen hand i gamla svenskbygderna och besökte platserna i Minnesota som omnämnts i Utvandrarserien av Vilhelm Moberg.

Hur som helst, nu var det alltså dags för Ekmans Svartvattnet, i verkligheten Valsjöbyn. För att komma dit var den snabbaste vägen genom Norge igen eftersom det långa fjällmassivet Jiinjevaerie (Hotagsfjällen) ligger som en bred avspärrning mellan Gäddede och Valsjöbyn.

Valsjöbyn visade sig vara en urgullig liten by som i stora drag såg ut som vilken Jämtländsk by som helst. Dagen till ära hade byn förvandlats till Festivalsjöbyn. Nere vid forsen var det marknad, tipspromenad och man kunde även kasta älgskit och yxor. Vi tävlade i älgskitskastningen där Amanda tog hem det även denna gång. Yxkastningen vågade vi oss aldrig på. Jag knep en lokalproducerad ost vid namn Fjällbrud på marknaden!

Just det, innan vi anlände Valsjöbyn stannade vi vid ett litet bad vid gränssjön Gunnarvattnet. Där tror jag vi hörde pilgrimsfalk, vilket la en mäktig och lite kuslig stämning över landskapet inför vårt inträde i Valsjöbyn.

När Valsjöbyn var avklarad hoppade vi in i bilen och körde som biltjuvar (vägarna var spikraka och utan trafik) ner till Östersund där vi blev bjudna på middag hemma hos Amandas föräldrar. Det var även där vi spenderade natten.

Det sista vi hann med innan vi klev på tåget till Stockholm var att åka ner till Hackås och spana in kyrkan från 1100-talet! Efteråt fika i byn intill.

Ja, det var berättelsen om en tur i gränslandet mellan Sverige, Norge och Sápmi!